1 mars 2015
Söndag 1/ 3 2015
Första mars. En blåsdag som Nalle Puh skulle sagt. Sitter i min nya ateljé. Ett garage i Sättralund ett par kilometer från där jag bor, i den mer karga och fula delen av Roslagen.
Tanken är alltså att jag ska börja skriva på den här sidan. Ska det fungera måste det bli något som känns lätt att göra, helst lustfyllt. Jag tänkte skriva härifrån ateljén, om måleri och annat som far runt i min förvirrade hjärna. Jag fick ett tvåårigt arbetsstipendium från Konstnärsnämnden i höstas, och det kom väldigt rätt. Jag har länge känt mig frustrerad över att aldrig hinna slutföra något, eftersom jag nästan alltid jobbat mot en utställning som legat 3-4 månader fram i tiden, och alltid varit tvungen att brödjobba halvårsvis. Men nu har jag ingen utställning bokad, nu ska jag banne mig jobba med något tills det blir klart. Trots allt så vet jag att jag i mina bästa stunder kan göra målningar som är bra. Starka i formen, fyllda av ljus och en berättelse som kommer att överleva mig. Jag är ojämn, men vem är inte det?
Har ett projekt jag tänkt på i ganska många år nu. Mina målningar har alltid varit solitärer. Det ligger kanske i berättelserna, som ofta handlar om ensamhet och tystnad. Men nu vill jag försöka få de disparata bilderna att tillsammans skapa en större berättelse. Såg en utställning på Magasin 3 med en fotograf som hette Philip-Lorca di Corsia. Han hade en svit bilder som han kallade A storybook life. Det var väldigt skiftande motiv, på ytan fanns det ingen självklar sammanhållande berättelse, ändå sa de något mer tillsammans än de gjorde son enskilda. Det tyckte jag var intressant.
Skrev i en stipendieansökan något som kändes rätt sant om vad jag gör, och vill göra; Jag tänker på mina bilder som berättelser om det vardagliga. Om en upplevelse av vardagen som ett mysterium, något ständigt undanglidande och obegripligt. Bilderna blir ett försök att stanna upp det ständiga flödet av intryck, att skapa skenbart fasta punkter i en kaotisk värld. Ungefär så.
Back
Lämna ett svar