En bild jag tog igår. Hela landskapet var en helhet. Färgskalan, ljuset.
I mina ögon nästan magiskt. Det kommer att bli en jäkligt fin målning.
Mystisk. Ett alldeles stilla landskap. Nästan som en öken. En våröken.
Annars jobbar jag på. Försöker binda ihop bilder till den där större berättelsen.
Försöker måla lite skitigare, hålla ytorna mer levande. Ibland blir det petigt ändå.
Två män som står vid en mur och tittar på något.
Ljusspelet på deras ryggar, på muren. Har Dick Bengtsson i bakhuvudet när
jag gör den här. Tänker också på vilken sorts relation de har till varandra, de här
två männen.
Nu ska jag cykla hem och äta lunch i det mäktiga vårljuset
Solen kom fram nu på eftermiddagen. Det känns väldigt vårigt ute.
Världen så stor. Ett par bra målardagar har det varit också. Försöker
hitta ett ljus i målningen som finns vissa vinterdagar. Ett ljus som är både blekt och
varmt samtidigt. Ett brötigt landskap med vatten, grenar och stammar.
Återigen; Försöka ge form åt kaos. Vill behålla en rå känsla, det får inte
bli för sött. Det där vita i mitten ska skälva.
Nu ska jag sluta för i dag, för den här veckan. Dags att åka hem, laga Biff a la
Lindström och dricka en Augsburger kanske. Tysk öl är godast om ni frågar
mig. Varje kväll hörs kattugglan här ute i skogen, och marken doftar.
Söndag 1/ 3 2015
Första mars. En blåsdag som Nalle Puh skulle sagt. Sitter i min nya ateljé. Ett garage i Sättralund ett par kilometer från där jag bor, i den mer karga och fula delen av Roslagen.
Tanken är alltså att jag ska börja skriva på den här sidan. Ska det fungera måste det bli något som känns lätt att göra, helst lustfyllt. Jag tänkte skriva härifrån ateljén, om måleri och annat som far runt i min förvirrade hjärna. Jag fick ett tvåårigt arbetsstipendium från Konstnärsnämnden i höstas, och det kom väldigt rätt. Jag har länge känt mig frustrerad över att aldrig hinna slutföra något, eftersom jag nästan alltid jobbat mot en utställning som legat 3-4 månader fram i tiden, och alltid varit tvungen att brödjobba halvårsvis. Men nu har jag ingen utställning bokad, nu ska jag banne mig jobba med något tills det blir klart. Trots allt så vet jag att jag i mina bästa stunder kan göra målningar som är bra. Starka i formen, fyllda av ljus och en berättelse som kommer att överleva mig. Jag är ojämn, men vem är inte det?
Har ett projekt jag tänkt på i ganska många år nu. Mina målningar har alltid varit solitärer. Det ligger kanske i berättelserna, som ofta handlar om ensamhet och tystnad. Men nu vill jag försöka få de disparata bilderna att tillsammans skapa en större berättelse. Såg en utställning på Magasin 3 med en fotograf som hette Philip-Lorca di Corsia. Han hade en svit bilder som han kallade A storybook life. Det var väldigt skiftande motiv, på ytan fanns det ingen självklar sammanhållande berättelse, ändå sa de något mer tillsammans än de gjorde son enskilda. Det tyckte jag var intressant.
Skrev i en stipendieansökan något som kändes rätt sant om vad jag gör, och vill göra; Jag tänker på mina bilder som berättelser om det vardagliga. Om en upplevelse av vardagen som ett mysterium, något ständigt undanglidande och obegripligt. Bilderna blir ett försök att stanna upp det ständiga flödet av intryck, att skapa skenbart fasta punkter i en kaotisk värld. Ungefär så.
